Åkte efter jobbet till ett köpcenter i Kalmar för att handla men redan på parkeringsplatsen så borde jag förstått att det skulle gå åt h-vete, väl inne så styr stegen mot mataffären, jag känner hur svetten kommer smygande i handflatorna , hjärtat börjar och bulta lite extra och fjärilarna i magen får tokfnatt........nej jag såg ingen läckerbit utan det var Mr Panic som kom smygande på mig.
Tog upp mobiltelefonen och började prata med en tyst mottagare för att inte folk skulle se mitt tillstånd.
Snabbt som attan tog jag mig ut och körde fort som f-n över bron.
Hem och tog hundarna på en skogspromenad, då kom lugnet...tack älskade natur för all styrka som du ger mig.
Stannade till i den lokala butiken istället, där var det minsann ingen folkstorm



Ulla
5 juni 2009 19:01
Fy vad jobbigt. Tur att du har en "lagom" stor butik på hemmaplan då.
Promenad med vofsingarna i naturen måste ju bara vara härligt speciellt när vädret är ok.
Ha en fin kväll Kramen Ulla
http://ladyinblue.bloggagratis.se
Ann-Louise
5 juni 2009 20:13
Jag känner igen det där, fast inte lika starkt som du än så länge. Men symptomen finns, och det är hemskt. Men varför bara ibland? Och vad beror det på? Jag försöker se ett mönster, men icke...
Tur att du har naturen. Och att du inte bor i en lägenhet utan balkong i en betongförort.
http://40taggaren.bloggagratis.se
Kicki
5 juni 2009 20:24
...ja visst e det hemskt när paniken dyker på en å man vill bara heeeem!!!...så underbart att få fly ut till naturen som ger en både krafter å ett lugn!!!...kramiz
http://gammtackan.blogg.se
synne
5 juni 2009 22:27
Vad är det som får dig att få sådan ångerst?Vet du det? Inte kul och inte bra.Kram S
Mita
6 juni 2009 08:52
Ångesten kom när jag var 25 år och fick en akut kollaps mitt i natten efter myckert hårt arbetande, dåligt med sömn och mat, samt lite för mycket cigg och partande.
Har gått i terapi och det har hjälpt mig oerhört mycket, men ibland som vid väldigt stora folksamlingar kommer attacken eller när jag kör över brohelvetet..
jag har lärt mig att leva med det och söker som sagt terapihjälp i naturen....
P-nilla
6 juni 2009 23:54
Hm! Trist att det fortfarande gör sig påminnt. Men "kroppen minns" som man brukar säga. Även här hemma har vi dylika erfarenheter. När WIlle tävlade i schack med sin klass i Globen med 5000 andra femteklassaren i fjol fick han något som måste varit panikångest. Och det blossar upp då och då. I stora mataffärer, ibland på stan, på sjukhuset, i Stockholm m.m.Himla jobbigt!
maria
7 juni 2009 13:00
Hej!
Jag ramlade in här från en annan blogg. Och började läsa litegrann och kom ner här till två underbara hundar, jättefina är dom. Vart nästan sugen på en till hund nu. Jag har just nu en mellanpudel som också är underbar.
Har mycket att göra just nu men kommer tillbaks och fortsätter att läsa här.
Ha en underbar söndag.
//Maria.
http://mariaslekrum
catrin
8 juni 2009 10:13
oj stackars krake, men vi är många o som sagt det går o leva med det men det blir inte roligare för det...