Beyazit, en herde

Man kastar inte ut getter från kyrktorn i Ak Dag´.

Beyazit satt med benen under sig och betraktade den lilla flocken av betande getter som i sakta mak rörde sig i riktning mot väster. Solen som värmt och torkat jorden var plågsam för alla som vistats utomhus under de timmar då alla kloka vistas inne. För att undvika det skarpaste ljuset betade alltid flocken sig bort från byn. Varje kväll var det samma procedur. För att överhuvudtaget komma hem var Beyazit tvungen att vänta tills det att solen gått ner. Nu satt han där och väntade på sluttningen. Benen var bara och fulla med rispor från det höga och vassa gräset. Byxorna högt uppvikta för att spara på tyget som annars lätt fastnade och slets sönder. Runt midjan bar han herdepiskan och instucken mellan den och kroppen en kniv. Herdestaven lämnade han aldrig utom synhåll. Det gick rykten i byn om vargar och vilda hundar, men aldrig hade han behövt försvara sig eller några av djuren. För Beyazit var det mer fråga om status, att ha ett yrke, att vara en del av något.

Långsamt nedför sluttningen gick gruppen. Det var som om getterna inte brydde sig om honom. Inte för att han trodde att dem inte tyckte om honom. Det var mer som om han var en av dem. Han behövde sällan maka på dem, sällan jaga dem för att gruppen splittrats eller mota killingarna till sina mödrar. Dom höll samman.

Han tänkte på farmor som säkert var i färd med att tända upp i spisen och på den värmande soppan som skulle serveras. På pappa som skulle berätta när de satt samlade om hur Gud skapade världen eller hur det varit förr, för länge sedan men ändå nyss när Spanien varit en av de största och främsta nationerna. En kväll berättade han om ett land som ligger i norr. Ett land där det var lika för alla, men kallt. Farfar och han pratade vidare när vi andra gått och lagt oss, farfar blev arg och skrek att han inte skulle någonstans. Det har inte pratats mer om landet i norr efter det.

Nu tydliggjorde sig byn nere i dalen. Genom diset och mörkret sken eldar och en och annan lampa på sin pinne. Beyazit såg också att det lyste i kyrktornet. Den vackra konturen av det spetsiga tornet fyllde honom med vällust, det var hans, det var byns och han var en del av det.

Efter en stund började även ljuden från dalen att nå upp till bergets fot. Han stretade allt snabbare med sin lilla hjord nedåt mot värme och gemenskap.

I ljuset ur kyrktornets gluggar fladdrade mänskliga gestalter. Någon skrek, det lät hest, omänskligt. Det gav minnen från en berättelse som han hört. Det var farfar som berättat, en gång när familjen samlats runt den värmande elden om en präst i grannbyn. Denne präst ägde en get vars mjölk han gav till de fattiga. En dag så råkade geten på något sätt trilla ut ifrån tornet men några kvicka och fyndiga personer lyckades fånga upp den i fallet med ett lakan. Detta skulle ha utspelat sig på Sankt Vincents dag. För att hedra helgonet förekom det fortfarande att getter slängdes ut från kyrkan i Manganeses de la polvorosa som byn heter. Farfar tyckte att det var dumt att låta en olycka upprepa sig, gång på gång.

Beyazit märkte att han sprang och svetten rann under den vita linneskjortan. Det gick fort utför, fötterna före kroppen med en sådan fart att dem sprang ifrån honom och han dråsade på rumpan inte bara en gång. Blod på armbågar, knän och med söndertrasade byxor. Klappret från flocken som gjorde sitt bästa för att följa hans steg fick stenar i rullning. Dom dansade förbi hans fötter ibland nära att slå omkull honom och begrava honom för gott. Klockorna började nu ringa i tornet, fönster öppnades och förvirrade bybor kom utrusande för att ta reda på vad som var i görningen. Han kunde se Süleyman stå snett under tornet tittandes upp. Nattskjortan lyste vit i det mörka och hans skägg tycktes längre än vanligt. Fazi höll sin lillasyster i famnen och det var som om byn slöt sig runt tornet likt askan kring en falnande eld.

Beyazit saktade av på stegen inför bilden, han undrade vad som var i görningen. Hans getter kom släntrande efter honom, de måste ha känt sig förvirrade över den omvända situationen. Aldrig hade väl Beyazit använt sig av den metoden, att springa före så att det nätt och jämt gick att följa efter. Han som brukade gå bakom, långsamt, när alla ville komma hem till den trygga hagen och vattenhon. Han satte sig ner på huk och betraktade skådespelet framför sig. Det var svårt att höra vad som sades eller ropades i det allmänna kaoset men allas blickar var riktade upp mot tornet och gluggarna runt klockan. Hans blick stannade vid en gestalt som liksom han själv satt med benen uppdragna under sig men med ryggen mot ett av de närbelägna husen. Det var Alfredo, grannfamiljens yngste son, jämngammal med honom själv och också den i familjen som hade ansvar för djuren. Alfredos flock var större än hans och det verkade vara svårt för grannpojken att få hem alla djuren till kvällen. Det var inte sällan som han var tvungen att sent ge sig ut igen för att leta efter eftersläntrare. Denna dag var han tidig men allt verkade inte stå rätt till. Tårar rann, reflektioner från ljus glittrade på hans kinder och varken stav eller piska var inom synhåll. Beyazit reste sig och började gå mot den sittande gestalten men så kom han att tänka på flocken och att den borde komma hem till fållan. Om han inte gick hem skulle det bli ett besvär att få getterna samlade. Dom var vanedjur och att bryta vägen hem skulle göra dem förvirrade, det var otänkbart. Beyazit såg framför sig hur han jagade omkring efter djuren inne i folksamlingen. Han hörde skratten från byborna och sin fars hårda stämma förmanandes honom. Hans far skulle skämmas och han själv skulle förnedras. Han var en skicklig herde och en sådan tänkte alltid på flockens bästa, det var något som han ärade högt, flockens bästa. Han beslutade sig för att först komma hem och sedan skynda tillbaka. Getterna var ifatt honom och stigen dom gick på svängde av mot hans eget hus. Det var lätt att få hem flocken och samla den runt lite torkat gräs och friskt vatten. Alla var mycket törstiga efter den heta dagens vandring, även Beyazit som passade på att stänka lite vatten i ansiktet och tvätta dammet från händer och ben. Tistlarna hade inte rivit honom så farligt som han trott men en kantig sten hade slagit upp ett sår på hälsenan som blödde. Han sköljde bort blodet och petade bort en sticka från fotens undersida med den skarpa kniven. Nu började flocken reda sig för natten. Dom låg i små klungor om två eller tre djur med benen under sig. Deras käkar malde och de verkade nöjda där i dunklet. Det började att bli kallt och det rök av ånga från gruppen. Beyazit satte tillbaka kniven i bältet. Han kände sig nöjd men trött. Så kom han tillbaka till händelserna i byn. Han vände sig om och där skymtade kyrkans torn över hustaken och han kunde höra röster som skrek ut något från dom öppna fönsterportarna. Det var konstigt tyst inne ifrån hans eget hus. Där brukade det annars ljuda från spisplatsen och mammas röst var ett genomgående inslag. Hon var en högljud kvinna som inte höll igen när hon tyckte att hon hade något att säga och det var förjämnan. Om det inte var det senaste skvallret så fanns det alltid plats för förmaningar men inte av det hårda slaget utan mjuka, sådana som kom bubblande upp genom henne som ett skratt. Hon pratade som om hon visste allt, hade alltid svar på tal och skydde inga motståndare när det gällde verbal konfrontation. Pappa brukade skämta och säga att om Franco haft mer mod så skulle mamma vara hans politiske rådgivare. Franco var någon som Beyazits pappa talade mycket om så där i förbifarten. Mamma brukade kalla honom ”lilla revolutioner” när han höll på som bäst. Det fanns en härlig värme emellan dem.

Stigen som nu förde honom tillbaka till torget hade mörknat men fötterna var vana vid rötterna och hur den svängde mellan stenar. Larmet hade tilltagit och det verkade som om hela byn hade samlats. Alfredo satt kvar vid väggen. Beyazit stannade framför honom men visste inte riktigt vad han skulle säga. Han såg att tårarna hade slutat rinna men smutsen och dammet skvallrade. Alfredos fingrar krafsade i marken som när man tanklöst kliar en gammal hund. Dom grävde utan styrsel och tankarna var någon annan stans. För att få kontakt uttalade Beyazit hans namn, ”Alfredo”. Pojkens fingrar slutade röra på sig men huvudet var alltjämt nedåtböjt.

- Det är din förbannade bror, din förbannade familj jag förbannar dom, det är ditt fel. Han och Fernando är uppe i klocktornet, de usla svinen. Pappa kommer att slå ihjäl mig. Jag vill dö, dö och aldrig mer vakna. Jag förbannar dig och din usling till bror. Han kastade en näve grus ut i mörkret mot den plats där han trodde att Beyazit stod men med ögonen fyllda av tårar missade han grovt. Beyazit kände sig yr, förvirrad. Vad hade Ronald med det här att göra. Brodern var anställd vid ett av de stora dataföretag som etablerat sig utanför Madrid och den i familjen som ansågs ha kommit upp sig. Han tjänade gott med pengar och brukade skicka hem en ordentlig summa till familjen. Att gå sin egen väg både i fråga om studier och yrkesval var tufft. Det hade bråkats mycket hemma när han skulle flytta. Det var nog så att mamma och pappa var rädda att förlora honom. Vad skulle denna man göra i ett kyrktorn om natten?

- Dom ville  köpa Chica men jag vägrade. Jag säljer inte henne. Ronald kastade tusen pesetas på marken men jag sa att jag inte säljer någon. Men de lyssnade inte utan lade ett rep runt hennes hals. Vad fan ska jag göra.

Klockorna började åter ringa. Vibrationerna från de jättelika mässingspjäserna spred sig i dalen och fyllde luften.

Beyazits ben började röra sig av sig själva, bort från Alfredo. Benen bar honom in bland människorna som stod samlade i utkanten av den öppna platsen kring tornet. Han knuffade sig fram, trängde och bände sig fram genom folksamlingen som tycktes tätna för varje meter. Så öppnade sig luften för honom, han hade kommit fram till sista raden av nyfikna bybor och han trillade med det stora tornet framför sig som sista strapats. När han tittade upp från sin plats på marken kändes det som om byggnaden lutade sig över honom. Det upplysta klockrummet med sina öppna portar tycktes sväva över en pelare av mörker. Människorna bakom honom såg overkliga ut då deras ansikten fladdrade märkligt där de med blicken fäst upp och gapande munnar väntade på något eller någon. Han stapplade upp på fötter och fortsatte framåt, mot träporten. Eken påminde om guld och tyngden överensstämde med vad Beyazit föreställt sig när han kämpade med den högra för att komma in. Låset gick trögt och gångjärnen knarrade och gnisslade. Han pressade med hela sin tyngd för att dörren skulle öppna sig fort nog. Den gled upp och stannade inte förrän väggen tog emot med en smäll. Ljudet rullade mellan pelarna inne i mörkret, fram förbi biktbås och till altartavla. Där stannade det och tystnaden tog över. Andetagen var nu det enda som hördes, det var hans egna. Han kände kyrkan väl från alla de gudstjänster han bevittnat men mörkret och de flammande eldarna utanför gjorde att skräcken, mörkrädslan grep om honom. Trappan till tornet låg bakom en dörr på hans vänstra sida och han började känna sig fram utmed väggen. Den var kall och sträv. Kalkets sammetskänsla mot fingertopparna och den sträva putsen ledde honom fram men avståndet överensstämde inte med det som fanns i hans minne. Metrarna var längre och skarvarna i golvet högre. Dörrkarmen gladde honom när fingrarna mötte vinkeln, han var framme. När han öppnade dörren strömmade ljus mot honom. Trappan som bar upp gick utmed väggarna och lämnade ett kvadratiskt tomrum genom tornet. Det var därifrån som ljuset kom, uppifrån. Röster ropade och stökade, den ena kände Beyazit igen. Den var hans brors, det var Ronald som pratade.

Det första trappsteget knarrade under hans fötter och han tittade upp för att försöka se vad som var i görningen. Dammet skapade ett dis och sved i ögonen. De gamla träbjälkarna var täckta med duvträck och spindelväv och det vita möglet skvallrade om förruttningsprocessen som ständigt pågick. Han tog några trappsteg till och ropade upp emot plattformen i tornets topp. Reaktionen uteblev från dem ovanvarande så Beyazit ökade på stegen. Plankorna sviktade under hans fötter och han höll sin högra hand mot väggen. Putset hade släppt från stora delar av tornets insida och låg på botten eller på plankorna och gjorde klättringen osäker. Tornet, så bländande vitt på utsidan faglade, ruttnade i sin stomme. Ingen hade brytt sig om att sköta det inre. Luckan stod öppen upp mot klockrummet, bara en avsatts kvar. Repen som hängde ner genom golvet svängde lite och fötter syntes genom plankornas springor som mörka skuggor. Beyazit tog de sista trappstegen i tre kliv och mötte sin brors blick. Ronald stelnade. Han stod med en flaska i ena handen och en repstump i den andra, i slutet av repet stod Chica. Geten med bjällran och den röda grova raggen som alltid gick närmast Alfredo. Hon var gammal och hade fött fram många fina killingar. Hennes ögon stirrade med sina kantiga pupiller in i hans och hon räckte ut tungan när hon bräkte.

- Vad gör du här? Gå hem med dig. Ronald svajade lite i kroppen. Det var uppenbart att han druckit.

- Vad håller ni på med och varför har ni tagit upp Chica i tornet? Han visste svaret men frågade ändå. De båda männen såg på honom. Fernandos ena hand höll om ett av repen till klockorna som för att stadga upp balansen.

- Om vi skulle ta och slänga ut en liten snorunge istället kanske, eller vad säger du Ronald? Hotelsen kom som sagd till tomma intet och Ronald svarade inte utan upprepade sin uppmaning att Beyazit skulle gå hem.

- Man kastar inte getter från kyrktorn i Ak Dag´. Beyazit stirrade på brodern och tog ett steg fram. Han såg nu genom en av de öppna luckorna folkmassan, som med ansiktena lyfta mot tornet och med gapande munnar stirrade. Han klättrade snabbt upp på kanten till gluggen innan brodern han bestämma om det var flaskan eller geten som han skulle släppa. Han höjde blicken och kunde se ljusen från grannbyn borta vid horisonten. Så lät han sig falla. Han sträckte ut armarna och föll, han svävade för en stund.

Duken spändes upp som ett fångstsegel. Det var svårt för de fyra männen att se vad det var som kom nedfallande ifrån tornet men de gjorde sitt bästa för att fånga upp det.

Man kastar inte ut getter från kyrktorn i Ak Dag´.

Bättre att ha ett päron i fickan än att balansera ett äpple på huvudet

Vem utför det???

Jag shoppade 11 par Salming underkläder för 55 kronor, och ja de var nya

  Detta meddelande togs bort av dess författare innan det levererats.
Ta bort meddelande

Annika

05 dec 2008

Det blir lamm med vitkål i lergrytan som är kryddat med vitlök, timjan, rosmarin, chili, sirap, s&p samt massor med vin.

Tack Steefan för ett trevligt samtal som varade i 1 timma och 14 minuter.

Mitt öra brinner ;))

För er som vill se en spännande film.

Se då UTAN SPÅR med Diane Lane, Billi Burke och Colin Hanks